Livet är ingen jävla kattunge.

July 2, 2012 at 5:28pm

Home

Andetag under päronblom

Kameraremmen svider mot min solröda axel då jag följer syrgasslangen mot trädgården. Huset är högt beläget. Arkitekturen är modern och inbjudande med generösa fönster som ramar in Mälaren. Trädgården vittnar om att den är omtyckt av ägarna. Jag plockar upp kameran och tar en bild där hon ligger i skuggan under päronträdets blom. Fastän jag vet hur hon hatar att bli fotograferad. Hon har blivit för trött. Tärd. Blek av blodbrist. I min kamera förblir hon ändå vacker. Solen stänker genom lövens bädd och skapar  mosaik över hennes sköra bröstben. Det är varmt och vindstilla. Nästan kvavt. Sommarens första dag. Det är hennes dag i dag. Hennes trettionde. Firandet uteblir eftersom syret nu för tiden stulit de bästa stunderna och lämnat kvar ett tomrum av smärta. Mina tankar vandrar bakåt. Till året innan då vi balanserade om natten på höga klackar och med mera alkohol i blodomloppet än blod. Det var en fin kväll. Sedan dess har lungorna havererat och läkarna kan inte hitta den svarta lådan. Sjukdomen rusar. Hon ser mig nu och ler som bara hon kan och jag ler tillbaka.

- Grattis vännen, hur känns det att fylla 30? Känns det speciellt?, frågar jag när jag försiktigt omfamnar henne och och hon svarar med en ännu mer försiktig röst.

 - Det enda. Som känns. Speciellt. Är att du är här, berättar hon och jag ser hur hon måste återhämta sig efter att ha yttrat blott en mening. Jag får svetsblänk i bröstet. Jag vill inte gråta. Jag är rädd för att gråten aldrig tar slut om jag väl börjar. Jag vill gråta. Jag vill gråta för att hennes sjukdom inte vill att hon ska fylla år igen. Hon är svag. Rösten är som skare.

– Hur. Mår. Du?, viskar hon långsamt.

 – Jag mår bra. Men hur mår du?

– Ok, svarar hon och ler urskuldande.

– Ok? Det betyder att du egentligen mår skit. Hur mycket blod hostade du i natt?, frågar jag dämpat och lägger mig på filten bredvid henne. Jag kan hennes jargong. Hon kan min. Vi är bra på att vara vi.

 – Inte. Så mycket. Kanske. En liter, säger hon mellan syrgasens puffar.

 – Jaha, bara en liter. Det är ju inte så farligt. Då har du ju ungefär tre liter kvar. När åker vi in till sjukhuset och fyller på blod?

– Inte i dag. Jag vill inte. Inte i dag. Jag suckar tyst och svär inombords. ”Envisa jävla kvinna. Det är din envishet som håller dig vid liv men det är fan din envishet som även kommer bli din död. Eller min. Ibland vette fan om jag inte kommer dö före dig ändå.” Det är samma envishet som gör att jag beundrar henne. Både hatar och älskar den envisheten.

 – Ok. Jag låter dig vinna i dag. För att det är din födelsedag och för att jag ska göra citronpannkakor till dig. Om jag håller tyst om att du liknar en svältande vampyr i dag, åker du då in i morgon? Frågar jag med det där lugna röstläget som betyder att jag oroar mig.

Kanske. Svarar hon med det där trotsiga röstläget som betyder att hon också oroar sig.

Sådär jonglerar vi. Som två systrar.  Vi kallar oss faktiskt utåt för systrar. Ibland spelar vi rollerna så bra att folk inte ens tvekar. Vi berättar om somrarna i Villan där vi pallade äpplen av grannen för att  sedan sälja  dem dyrt på vår gata. Om hur vi ledde våra cyklar längst upp i Bergbacken för att cykla ner så snabbt att det gjorde ont i magen av adrenalinet. Vi berättar om gången då hon lurade våra föräldrar att jag hade försvunnit så de ringde polisen medan jag satt i mathissen och höll mig för skratt. Vi gick över gränsen redan som barn. Efter det fick vi utegångsförbud i en hel vecka och då gjorde vi en koja under sängen där vi läste Kitty och pratade om kärlek. Vi var aldrig osams som andra syskon. Vi höll ihop. När hon inhalerade sin medicin och  gjorde sjukgymnastik så gjorde jag samma sak av sympati. Allt det där ljuger vi ihop när folk frågar vad vi är för varandra. Vi berättar om hur det skulle kunna ha varit. Jag vill tro att vår barndom hade sett ut som i  våra gemensamma dagdrömmar. Sanningen är den att vi träffades för några år sedan när vi båda låg inlagda på infektionsavdelningen. Jag på grund av lunginflammation, hon med lungödem. Jag fick en inblick då i hur det är att leva när andetagen är snåla. Vi fann varandra direkt och jag kan inte begripa hur vi kunde leva ett kvarts liv bara några mil ifrån varandra utan att veta om att den andre fanns.

 – Vad. Tänker. Du på?, avbryter hon mig plötsligt.

 – Jag bara ligger och funderar på hur det hade varit om jag verkligen vore  din storasyster på riktigt. Säger jag med ett kaxigt leende.

– Du. Jag är. Äldre. Än dig.

 – Ja, kanske teoretiskt. Men jag är ändå din storasyster.

– Inte. En chans.

– Ok, vi säger att du är störst och äldst, men bara för att det är din födelsedag. Hon tar min hand och vi är tysta tillsammans. Det är för varmt för att kivas och varje andetag är värt att sparas. Hennes hand saknar värme. Ändå värmer den. Jag snurrar på hennes vigselring och tänker att jag aldrig var på bröllopet. Det var innan vi kände varandra.

– Vad tänker du på?. Hon börjar först prata men avbryts av sina hostningar. Hela kroppen skälver. Ögonen tåras. Det låter som om lungorna snart ska landa i gräset och jag lider. Lider för att jag saknar makt att sätta stopp. Jag kan bara hata situationen och klappa hennes rygg när hon hostar. Jag vill gå därifrån. Glömma bort att cystisk fibros finns. Men jag stannar.

– Hur går det?

– Inte. Så. Bra.

– Du vännen, det är faktiskt ok att säga till mig om det är riktigt jävla skitdåligt.

– Det är skitdåligt. Jag. Har. Så ont.

 – Mmm, och det är helt värdelöst. Det finns ingenting jag kan göra. Helvete. Jag kan inte göra dig bättre. Jag kan ju bara sitta här och lyssna.

– Det är ok. Att du. Bara sitter här. Vill det.

 - Jag vill sitta här också. Det är fint. Även om dina lungor är helt värdelösa så är det fint att vara här.

- Ja.

- Är du hungrig? Vill du äta?

- Jag. Tror inte. Jag orkar. Ät du.

- Jag är inte  heller hungrig men du borde äta. Om du vilar dig lite så kanske vi kan äta senare? Jag är egentligen hungrig men vill inte lämna henne ensam i trädgården. Jag är livrädd för att varje gång ska vara den sista gången vi ses. När vi ses vill jag memorera varenda sekund. Hon bara skakar på huvudet och gör en grimas som antyder att mat inte är aktuellt överhuvudtaget.

- Du?

- Ja?

- Ibland. Känns det. Som. Jag levt klart. Jag har så ont. Känns. Som jag. Inte lever. Jag kan. Lika gärna. Dö. Hennes ord träffar som en batong. Hjälplösheten. Vad svarar man sin bästa vän som kan tänka sig att dö? Luften står stilla i det ögonblick när ekot av hennes röst försvann.

- Du? Du har aldrig levt klart vännen, hör du det? Du ska fan inte dö. Vi ska bli gamla ihop. Du har aldrig levt klart. Aldrig. Även när du är död så kommer du leva i allt som finns kvar. Du kommer leva i kläderna jag bär, i låtarna jag spelar och i det här trädets frukt. Du kommer finnas överallt. Du ska absolut inte dö nu och i dag för det kommer bli så jävla jobbigt för mig att ta reda på din kropp. Hon skrattar. Jag kommer för det första inte orka flytta på den.

- Du. Är. Så sjuk. Skrattar hon nu fram så hon börjar hosta lite igen.

- Det finns inga vittnen här heller. Ingen kommer veta om du dog en naturlig död eller inte. Folk kanske misstänker mig? Det skulle bli jobbigt.Det vore synd på det här fina trädet om jag försökte begrava ett lik vid det. Eller hur?

- Jag. Kan. I alla fall. Inte dö. Innan. Du gett. Min present.

- Det är sant. Därför får du den en annan dag. Allt det här snacket om att dö? Jag tror att du har lågt blodsocker. Du börjar yra. Jag tänker gå och steka dina citronpannkakor nu innan du börjar prata om konstiga saker. Ok?

- Gör. Det

Jag reser mig upp. Sträcker på mig. Blickar ut över Mälaren. Det är verkligen en fin dag. En fin dag i ett sorts helvete, tänker jag när jag går barfota över gräsmattan.

- Towe? Ropar hon med skrovlig röst efter mig.

- Ja?

- Jag älskar. Dig.

- Jag älskar dig också.

Notes

  1. novaetoile reblogged this from flickstreck
  2. vimleanna reblogged this from niklasdahlqvist
  3. dalpojke reblogged this from flickstreck
  4. vimsig reblogged this from flickstreck
  5. niklasdahlqvist reblogged this from flickstreck
  6. flickstreck posted this